Det händer då och då att man knockas av verkligheten, ångesten kryper in under skinnet och livet som annars är så självklart känns skört.
Igår förlorade en bekant sin man och deras barn förlorade sin pappa. Och detta är bara en i raden av många runt omkring mig, i umgänge och yrkesliv, som under året som gått har förlorat en anhörig. Alla på samma sätt som jag förlorade min kära mamma.
Jag tänker ofta på min mamma och stunderna och situationerna är många där jag saknar henne oerhört, men trots det var jag ändå vuxen när jag förlorade henne.
Det är ändå värre när barn förlorar sin förälder, jag kan inte ens tänka på om våra barn skulle förlora en av oss. Jag vill inte ens tänka på det, men som sagt, ibland kryper livets ömtålighet in under skinnet och ångesten griper tag.
Det är så lätt att fastna i ekorrhjulet och gnata på i vardagen men vi bör nog alla till mans ta bättre vara på livet och de stunder vi har tillsammans, man vet aldrig när mattan rycks bort och det självklara försvinner från oss.
Försöka att uppskatta vardagen.
Stackars stackars din bekant! Det är vidrigt att behöva förlora en älskad...En del utav min livsfilosofi är att man har inte roligare än man gör sig. Jag vill ha roligt och njuta av livet alltså får jag se till att få det:) Ibland liksom "knockas" man av verkligheten som kryper in under skinnet precis som du säger. Vi måste ta hand om varandra, våra nära & kära....
SvaraRadera