Dagen är nära nu

Och då syftar jag inte på julen i sig utan om dagen exakt två veckor innan julafton. Nobeldagen, 10 december. Den ohyggliga dagen då min älskade mamma gick bort för 6 år sedan.

Den värsta dagen i mitt liv. Det går inte en dag utan att jag tänker på henne, funderar på hur hon hade gjort, vad hon hade tyckt.

Allt gick ju så fort för 6 år sedan, innan man hade förstått att det var cancer det var frågan om var hon borta. Ibland är det som om jag fortfarande inte förstått och när man kommer på hur verkligheten ser ut river ångesten tag djupt inne i själen.

För er som inte vet hur det gick till kan jag i snabba drag dra det.

3 oktober 2003 var allt som vanligt och vi var i Ullared, 18 oktober gick mamma till vårdcentralen för att hon tyckte att hon var gul i ögonen, hon fick då remiss till Östra och blev inlagd för provtagning. 10 dagar senare kom diagnosen, cancer i gallgångarna. Hon fick permission efter ett par dar och under tiden togs fler prover. Hon blev sämre och sämre och en månad senare fick vi köra in henne akut, då kunde hon inte längre stå på benen. Naiva jag gick sedan upp i hennes lägenhet och tog fram adventsljusstakarna så att det skulle vara fint hemma när hon kom tillbaka, men hon kom aldrig hem igen. 2 veckor senare, 10 december ringde de mig på förmiddagen från sjukhuset och sa att jag skulle skynda mig upp, det var inte långt kvar.

Jag kom dit i sista stunden, 10 minuter senare gick hon bort.
Det var som om hon bara väntade på att jag skulle komma, ville inte släppa taget innan dess. Vi stod där på varsin sida om henne om henne, henns särbo och jag, och höll henne i händerna medans hon gick bort. Jag glömmer aldrig Jannes förtvivlade rop på henne när han förstod att hon var borta, själv var jag bara omskakad och tom. Helt fruktansvärt tom och en stor del av den tomheten har jag fortfarande kvar.

Jag kommer ihåg att jag stod hemma på balkongen och rökte samma eftermiddag och blev så förundrad över att folk gick och handlade, spårvagnarna gick som vanligt, folk kom hem från jobbet. "Men hallå, hela världen har ju stannat" ville jag bara skrika, "inget kommer någonsin bli som förr".

Stora R har börjat fråga om mormor och än så länge har han inte fått veta så mycket. Ett av mina personliga mål är att kunna prata med mina barn om deras mormor utan att bryta ihop fullständigt. Men än är jag långt därifrån.

På fredag är det dags för den traditionella julkonserten med Peter Jöback tillsammans med Linda och även detta är starkt förknippat med mamma, det var ju vi tre som startade den. Konstigt nog ger den lite tillfällig ro i själen.