Liten kille blir större...

I morgon hurras det i vårt hem på morgonkvisten, lilla R fyller 2 år!!!
Herregud vad tiden går, snart är han väl 22 och flyttar hemifrån :(

Jag kommer så väl ihåg den tröstlösa väntan för två år sedan, han var ju lite sen redan då.... Och kom inte förrän 2 veckor efter utsatt tid. Solen sken ute och jag hade till och med bränt mig i pannan när det var dags för BB.
Jag lämnade ju stora R på dagis varje morgon, gick hem och sov en stund till, kokade kaffe och gick sen ut och lyssnade på böcker tills det var dags att hämta på dagis igen.

Samma dag som han behagade titta ut grillade vi, jag vet inte om det var premiärgrillen för det året men jag vet att barnens farmor var här och för att slippa frågor gick jag in i köket (vi åt ute) när värkarna blev för intensiva. Hon åkte härifrån ovetandes, gissa om hon blev förvånad när hon fick ett samtal bara 6 timmar efter att hon åkte härifrån... Då var ju allt klart!

Jag kommer ihåg att maken var lite irriterad på mig eftersom jag vägrade inse att det var dags, han klockade värkarna och ville ringa BB och åka in när det var 5 minuter mellan, men jag skulle ju duscha innan jag ringde pappa som skulle passa stora R, men först skulle jag bara kolla på Aktuellt kl 21...
Pappa såg lite stressad ut när han kom och även lite fashinerad över att jag mellan värkarna ändå kunde föra en normal konversation, jag tysnade bara lite under värkarna... Men jag var ju tvungen att kolla så att pappa hade koll på allt, stora R skulle ju till dagis dagen efter.

Till sist, innan vi åkte in gick jag in till stora R som låg och sov och minns att jag tänkte att "passa på och njut, detta är sista dagen som ensambarn". Det kändes spännande men samtidigt vemodigt.

Oj, det var en lång tripp på memory lane.
Idag har det iallafall fejats och donats (fast inte av mig då, vi har ju numera RUT-avdrag) och slagits in paket och förberetts för den stora dagen.