Medans jag nattade lilla R för en liten stund sen bläddrade jag i en tidning som jag haffat med mig på vägen och fastnade i en krönika av Björn Ranelid som handlade om brev.
Detta fick mig att försjunka i gamla tider, tänk, våra barn kommer knappt veta vad ett brev är. (Om man nu bortser från försändelser från företag och myndigheter.)
Följande scenario spelades upp i mitt minne:
Bästa kompisen Linda åker som aupair efter gymnasiet, till andra sidan jordklotet, Australien, vi börjar brevväxla. Detta är ju för 15-16 år sen (herregud vad tiden går!!!) så internet fanns ju inte och att ringa var SVINDYRT.
Det blir trubbel med en kille och hon behöver råd, skriver ett brev till mig som tar 2 veckor på sig att komma fram. Snacka om snigelpost. Sen ska jag svara och ge råd och skicka iväg. Dryga 2 veckor till hinner passera innan hon får mina kloka ord. Tror ni att det fortfarande är aktuellt med killen då? Nästan 5 veckor senare.
Tänk om internet hade funnits då? Hur hade mina kloka (!?) ord förändrat situationen? Linda kanske hade ordnat upp det med killen och insett att han var den stora kärleken och stannat i Australien. Ve och fasa, tur det inte fanns internet!!!!!
Kommer ni ihåg hur kul det var att få brev med posten? Man svarade på annonser i Min Häst och fick brevvänner över hela landet.
Jag och syster yster Åsa tävlade ofta om att hinna först till brevlådan efter skolan i Tyskland för att se om där var några brev från kompisarna hemma.
Jag ångrar bittert idag att jag inte sparat dessa brev. Det enda skrivna jag har kvar är de brev jag skrev till mamma när jag bodde i Tyskland (hon hade sparat dem), några kärleksbrev.... och många lappar skrivna under lektionerna på högstadiet och gymnasiet.
Jag hade också en massa brevvänner, och när jag var i USA 1989-1991 så skickade jag och fick en massa brev. Dessa har jag tyvärr inte kvar heller... men man kan inte spara på allt. Då hade man fått ha en stor lägenhet bara för att kunna spara allt...
SvaraRaderaHa en skön dag! Kram