Tarmvred och sjukvård

Jag vet att det var några veckor sen, men det pratas ju fortfarande om den stackars lille killen som avled på grund av tarmvred för att sjukvårdsupplysningen avfärdat det hela som magsjuka. Det är ju allmänt känt att akutvården och vårdcentralerna inte vill ta in magsjuka personer.

Min lille kille började kräkas helgen innan lucia, egentligen helt utan anledning. Jaja, tänkte ju vi, det är väl magsjuka. Men allteftersom tiden gick så kändes det inte som om det stämde. Ingen annan var ju magsjuk och han var jättepigg och glad men verkade ha väldigt ont i magen till och från. Ringde först sjukvårdsupplysningen som sa att det kan vara förstoppning, ge honom messmör och katrinplommon...
Natten blev inte bra och på lördag förmiddag åkte vi in till Östras Barnakut. Efter en lång väntan och en magröntgen fick han lavemang, det stod ju i papprena från sjukvårdsupplysningen att det var misstänkt förstoppning. Sen fick vi åka hem. Senare den kvällen satt jag och matade min lille stackare välling med tesked i hopp om att han skulle få behålla iallafall vätska men icke. Magkramperna var kvar med ca 20 minuters mellanrum och han kräktes lika mycket som dagen innan.

På söndagmorgonen ringde vi inte utan åkte bara in. Min pappa kom och höll mig sällskap när C körde storebror till sin farbror och åkte hem och sov, han hade ju jobbet hela natten. Till slut, efter många timmars väntan (deras datasystem dessutom hade kraschat) och ytterligare en röntgen så fick vi veta att det var "Invagination" (Tunntarmen kryper in i tjocktarmen). Tydligen inte helt ovanligt hos pojkar mellan 7 och 9 månader (han var då 8 månader) och vi blev inlagda bums.
Sen blev det äntligen fart på sjukvården och allt gick i en rasande takt med isättning av dropp (inte helt lätt på en 8 månaders som inte är samarbetsvillig) eftersom han hade tappat mycket vätska och behandlig med kontrastvätska som lyckades till slut. Som tur var slapp vi operation. Två dagar fick vi sedan ligga inne för observation.

(Så här glad blir man när man slipper det onda, droppet är satt i tinningen därav "strumpan" på huvudet.)

När jag senare berättar detta för vår BVC-tant så blir hon nästan förbannad och tycker att tecknen på invagination var solklara och tyckte nästan att vi skulle anmäla den första läkaren som missade detta.

Jag får rysningar när jag läser om den lille killen som avled. Jag är så glad att jag lyssnade på mig själv och mina instinkter.
Tror du att det är något allvarligt fel på dig eller dina barn så är det förmodligen det, då är det inte läge att tänka att man inte vill vara till besvär eller till belastning.